Varje morgon känns som en ny chans. Som här varsågod det är okej att du inte gjorde något av din dag igår för här får du en till, don't fuck it up. But I do, every time. Dagen började bra men sen sjönk jag sakta men säkert tillbaka till hålan av oproduktivitet. Jag är trött på detta nu. Det räcker. Jag har fått nog. Jag kan inte vara ledig mer. Jag kan inte vara ensam mer. Jag orkar inte. Det hjälper knappast att det är lördag och att väggarna dunkar av förfest. Här ligger jag på soffan och undrar varför jag är så misslyckad som människa.
Vad är poängen med att jag finns. Får existentiell ångest.